A-Team

Av dialekten att döma har Liam Neeson totalignorerat dialogcoachen och bytt seriositet mot en cigarr. Han är Hannibal Smith, ledaren för våghalsarna i A-Team. Konkurrenterna beskylls för att vara seriefigurer; nonsens i jämförelse med hans förband som är snyggare, snabbare och har fler liv än katter. Inte helt olika tv-spelsfigurer.

Filmens mest självreflexiva trop ser mentalpatienter flockas framför den vita duken – bland de sinnesrubbade döljer sig tydligen sommarfilmens optimala publik. Tesen drivs vidare av en serie galenskaper, som när a-lagarna faller från skyn – inuti en pansarvagn – och styr sig mot havskollision med kanonsalvor, avfyrade i exakt kalkylerade vinklar. Och detta sker sådär en timme efter att de loopat en helikopter. Inga fötter på jorden här inte.

Dramaturgiska intelligensen trivs på nivån där tillbakablicksmontage påminner om händelser som ägde rum en kvart tidigare. Tas publiken på allvar? Nej, självklart inte. Men Carnahan har en anspråkslös approach till sig själv också, en attityd som syntes redan i ”Smokin’ Aces”. Skrivmaskinsanimerade undertexter och freeze frame på en knogtatuering som proklamerar mantrat ”fool” – så piffar man upp en av 80-talets mest ikoniska tv-serier.

Manuset är en samling uppdrag som leder till striden med sista bossen. Däremellan nämns något om tryckplåtar och att A-Team ska rentvå sitt namn, men det bör betraktas som en ram medan strömmen till spelkonsolen är actionsekvenserna – lika vansinniga som de är underhållande. Huvudrollsinnehavarna bär upp all hysteri med den där lediga grabbigheten som får vuxna män att köpa röda sportbilar och färga håret.

”A-Team” är ungefär lika själskorrumperande som pizzafrukost en bakfull söndagsmorgon, men också rolig som en lyckad utekväll. Eller hemmakväll med senaste ”Call of Duty”.

Tillbaka

En andra kommentar

Joe Carnahan fortsätter på sin inslagna bana och återupplivar döda skräpgenrer genom att förvandla dem till b-film. ”A-team” åker snålskjuts upp på biograferna efter Quentin Tarantinos succé med Inglourious Basterds. Där Tarantino förhöll sig till sin förlaga med distans och finess går Carnahan bara vilse när han försöker ta med sig karaktärerna i en kass tv-serie från åttiotalet till modern tid. Tv-seriens felaktigt dömda krigsförbrytare uppfattas såhär i efterhand mest som uttryck för vidrig patriotism, ett rättfärdigande av Son My-massakern, kriget som lek och den amerikanske soldatens cowboymentalitet. Att en långfilm baserad på samma karaktärer får premiär samtidigt som USA släpper bomber med radiostyrda flygplan och skjuter civila från attackhelikoptrar är bara osmakligt. Och nej, det är inte ens bra action.