Luftslottet som sprängdes

Titeln ”Luftslottet som sprängdes” fungerar som en metafor för handlingen som tar vid där föregångaren slutade. Lisbeth Salander anländer tillsammans med en äldre man, hennes far, båda svårt skadade till Sahlgrenska sjukhuset. Salander åtalas för mordförsöket på sin far. Hon måste rentvå sitt namn och slå hål på den konspiration som är anledningen till händelserna som lett fram till denna situation. Mikael Blomqvist, som inte kan förneka sina känslor för Lisbeth, använder alla verktyg han har som journalist för att få fram sanningen om sammansvärjningen och den grupp människor som vill göra sig av med Lisbeth Salander på grund av det hon vet.

Denna tredje del utför sin uppgift, men inte mer än så. Den summerar och redogör för det man vill få reda på, absolut, men något klent är det ändå. Initialt lyckas Daniel Alfredsson att engagera, men filmen känns därefter emellanåt alltför sömnig. För mycket känns fragmentariskt och det är påtagligt många intressanta karaktärer som inte ges något utrymme i handlingen. Men det som främst saknas är nerv och en känsla av driv. I och med det låga tempot och de ospektakulära dialogerna tenderar man att tappa intresset. Den enda gången det blir påtagligt spännande är i filmens absoluta slutskede, vilket är synd.

Skådespeleriet håller hur som helst en hög och jämn nivå precis som i de tidigare filmerna. Om handlingen inte ges tillräckligt mycket djup i manuset för att bli trovärdig så väger skådespelarnas insatser upp detta mycket väl. Bildspråket och filmens ton tilltalar också, dess kontraster lyckas väl i skapandet av atmosfär. Alldagliga platser och levande människor blir skådeplatsen för en mörk intrig som utgörs av hänsynslösa krafter. Liksom i föregångarna har både stadslandskapen och en del karaktärer en förankring i verkligheten. Man är inte sen att använda sig av de fördelar som ges i och med det. Förutom charmen det innebär att miljöerna och personerna ligger en nära till hands blir det också enklare att beröras av det som sker som tittare.

I sammanhanget är ”Luftslottet som sprängdes” sevärd. Har man sett föregångarna finns det en given behållning i filmen. Daniel Alfredsson konstruerar avslutningen så att den fyller sin funktion väl och med andra ord får berättelsen ett tydligt och bra slut. Jag kan hur som helst inte komma ifrån saknaden av det där lilla extra; den spänning som uteblir eller ett inslag som bryter mönstret mer än en gång. Den tredje delen i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker är trots allt en värdig avslutning på en bra trilogi.

Tillbaka