Funny People

“Funny People” öppnar med en talande scen; en ung Adam Sandler busringer till en restaurang. Judd Apatow står bakom kameran och gapskrattar. Det var ungefär så de började sina liv som aspirerande komiker, tillsammans i en sliten lägenhet i New York. När de nu för första gången gör film tillsammans är ”Funny People” till viss del ett försök att fånga de där magiska, naiva åren för tjugo år sedan.

Sandler spelar George Simmons, en framgångsrik komiker vars ståuppakt hamnat i skymundan av hans mediokra, men synnerligen populistiska skådespelarkarriär. När han diagnostiseras med en ovanlig form av leukemi ställs hans värld upp och ned. Detta utspelar sig i en alternativ verklighet Apatow målar upp med insikt och humor. Vid sidan av superstjärnan som förlorat sina rötter finns sitcomstjärnan på väg upp och den notoriske nybörjaren som gör sitt bästa för att bli en del av etablissemanget. Man fångar alla aspekter och komiker på alla nivåer. Det är mer eller mindre ett välkänt faktum att komiker ofta lider av personlighetsströningar, vilket i slutändan är just vad ”Funny People” försöker fånga och förmedla. George Simmons är en dysfunktionell, men varmhjärtad person vars humor kommer från en inre emotionell smärta. Precis som Dave Attell, Artie Lange eller andra emotionella komiker.

Apatow och Sandler vet hur spelet fungerar och att det inte är en rättvis match att etablera sig på den amerikanska komikerhimlen. Det är just detta som gör två tredjedelar av ”Funny People” helt fantastisk. Det är ett insiktsfull, väldigt roligt och nästan dokumentärt berättande av ståuppkomikens USA. Men så tickar också ”Funny People” in på nästan två och en halvtimme, exceptionellt långt för att vara en komedi. I den sista tredjedelen; dramat, byter filmen helt och hållet ton, blir långsammare i sitt berättande och handlar fram för allt om allt annat än ståuppkomedi. Det är en överflödig tredjedel, som inte hör till och tar udden ur en annars briljant film.

Humorn i ”Funny People” är inte lika lättidentifierad som i ”40 Year-Old Virgin” eller ”På smällen”. Det är först och främst en karaktärsstudie, där humor är en del av berättelsen. Apatow visar prov på ett moget filmskapande och Sandler har aldrig varit bättre. Det här är hans livs roll. Men vad som är bäst med ”Funny People” är hur autentisk den är och hur tufft det är att gå från att busringa restauranger till att göra 100-miljonersfilmer.

Tillbaka