Fjärilen i glaskupan

Det blir svart när Jean-Dominique Bauby blundar. Helt svart. Över hela bioduken syns för en bråkdelssekund inget annat än ett ogenomträngligt mörker. Sedan ser vi sjukhusrummet igen. Jean-Dominique blinkade bara.

Det här är en unik film. Det är ytterst sällan jag blir så tagen av nyproducerad film som jag blir av "Fjärilen i glaskupan", främst på ett rent känslomässigt plan. Men den är också så imponerande i sitt berättande och sitt tekniska utförande att det är svårt att finna ord för att beskriva den långt efter att man har sett den.

Det har gått en dryg månad, och känslorna börjar kunna iklädas ord. Berättelsen om Elleredaktören Jean-Dominique Bauby som vaknar på ett sjukhus, totalförlamad sånär som på det vänstra ögonlocket, berör så många fler nivåer än den om en sjuk mans kamp mot döden. Betraktelser från sjukhussängen, som i stora delar är fotograferad ur Baubys direkta synvinkel och som i vissa hänseenden är ett fullständigt uttryck för hans egna tankar och fantasier då kameran befinner sig utanför hans ögonlock. En finstämd och rörande skildring av relationen mellan den sjuke Bauby och hans sjuke fader som lider av liknande fängelsekomplex som sin son. Fadern, spelad av Max von Sydow, är instängd i sin gigantiska lägenhet högre upp än hans åldrade höfter orkar bära honom, Baubys fängelse är hans egna kropp. Eldiga och raska minnen av Baubys ytterst otrogna kärleksliv, samtidigt som en ömsint och stillsam bild av hans familjeliv med fru och barn målas upp.

Filmens knappa två timmar är alldeles för korta för att ge berättelsen rättvisa, men där finns också en konkretion och direkthet som gör varenda bildruta så tät att berättelserna fyller stora delar av sina narrativa mål. Det är far-son-relationen som har så mycket potential som inte hinner komma till uttryck som lider mest av det nedklippta formatet, men samtidigt är det just den episoden som vänner framhållit som den då man som publik är som närmast till gråt. För mig ligger tårarna kvar ända tills Jean Constantines toner från De 400 slagen börjar spelas i en scen som så tydligt i sin situation och sina kameravinklar alluderar på anslaget till filmen. Då brister det. Sättet på vilket Julian Schnabel använder havet får en helt annan symbolik i den inramningen och Baubys oundvikliga död blir snarast en Antoine Doinels befrielse på väg mot en kärlek vid tjugo.

Tillbaka

En andra kommentar

Det finns inte ord för att beskriva hur stark inverkan "Fjärilen i glaskupan" hade på mig. Julian Schnabel, konstnär till vardags, behandlar ämnet Bauby med respekt och vördnad. Schnabel är enastående på att förmedla de känslor som går genom Baubys huvud när han kokar över i frustration på sin sjukhussäng i Normandie. Sällan har film varit så mänsklig och omrörande.