En ganska snäll man

Hans blick genomborrar duken i en första närbild som avslöjar att han är filmen. Vid senare skede märks en annan Stellan Skarsgård än vi är vana vid – sargad, tjock och med tunnhårig hästsvans, som knyckt från ett kadaver i korvfabriken. Men hans Ulrik, en mördare som just avtjänat sitt 12-årsstraff, är ändå – när allt kommer omkring – en ganska snäll man.

Stellan Skarsgård har en del nakenchocker på sitt samvete; bevis på ett bekvämt förhållande till egna kroppen, som här blir den pilsnerbelastade aktörens aktersnurra. Dansrörelser liknar skuggboxning, danska skallar blir klagomål från en avlägsen fadersfigur, taskig snabbmat görs till gourmet för smaklökarna – allt utfört med idiosynkratisk finess. Strålande skådespeleri, helt enkelt.

Berättelsen är inte märkvärdig på minsta vis, men Hans Petter Moland skapar med sömlösa ellipser och organiserat tokstolleri ett övertygande mikrokosmos – en verklig plats utan sevärdheter, där varje plats och människa ändå görs värd att se. Fängelsetillvaron speglar sig på utsidan i komiskt rutinmaskineri, som när KK-förhållandet med husvärdinnan blir en trasig Duracellkanins strävan mot husrum och en tallrik torsk.

En trivsam skådespelarlektion som underhåller i all sin enkelhet.

Tillbaka