Oslo 31 augusti

Det är lätt att, när man ser filmer som likt ”Oslo 31 augusti” bygger upp sin handling nästan uteslutande genom dialog, ta på sig någon form av pretentiös hatt och hylla filmen till skyarna, även om det ofta egentligen är ganska ointressant och tradigt. I ”Oslo 31 augusti” uppstår aldrig detta problem. Här finns nämligen, bakom all dialog, en historia som verkligen betyder något och hela tiden känns äkta.

Efter en tid på avvänjningsklinik, för att komma bort från sitt drogmissbruk, ska Anders få sin första lediga dag att få tillbringa på egen hand. Vi följer honom under en dag i Oslo då han besöker vänner, försöker få kontakt med gamla flickvänner och går på en jobbintervju. Det hela mynnar dock ut i en känsla av hopplöshet och otillräcklighet för huvudpersonen, som på allvar blir tvungen att kontemplera över vad han har gjort med sitt liv.

Det finns en svärta och en tragik i Anders liv, som utan att försvagas lyckas transporteras från Anders hela vägen till betraktaren. Det är svårt att säga om det beror på Anders Danielsen Lies prestation, den välkomponerade handlingen eller trovärdigheten i dialogen, men är antagligen en symbios mellan allt detta. På något sätt har historien lyckats sättas samman så skickligt att man skrattar när Anders skrattar, mår dåligt när Anders mår dåligt och hela tiden på allvar dras med och påverkas av det som händer.

”Oslo 31 augusti” kommer långt på att den har en dialog och skådespelare som hela tiden får varje scen att kännas 100 % äkta. Den kommer ännu längre på att det bakom denna hinna av dialog finns en historia att berätta. Tack vare detta finns det aldrig minsta tillstymmelse till att ”Oslo 31 augusti” skulle bli ointressant eller långtråkig. Sympatin man hela tiden känner med huvudkaraktären gör tvärtom detta till en riktig pärla till film och antagligen bland det bästa vi har sett i filmväg från vårt grannland i väst på flera år.

Jesper Åkerlind
2011-11-23