Jean-Pierre Jeunet

Jean-Pierre Jeunet är inte som alla andra. Han litar inte på någon, och av franska regissörskollegor beskrivs han som en ”märklig”, men framförallt helt och hållet ”självlärd” regissör.
- När du förälskar dig i en historia måste du ta dig tid och följa den för att sedan förälska dig i samma historia igen. Du behöver tid. Och jag, som regissör, måste älska historien eftersom jag ska spendera de närmsta fyra åren utan nöje, utan att träffa någon – du jobbar 16 timmar per dag och när det är helg så måste jag älska varenda detalj i det jag jobbat på under veckan – vilket aldrig sker, så då är det bara att jobba ännu hårdare.


Jean-Pierre Jeunet har hållit fyraårsdevisen förhållandevis bra. ”Alien: Resurrection”, där han å andra sidan inte var inblandad i manusförfattandet är den enda filmen som gjorts inom fyraårsperioden. Annars har det tagit, fyra år. Men å andra sidan ska det understrykas att Jeunet, trots sin ålder, bara regisserat fem långfilmer.

För Jeunet är form minst lika viktigt som ämnet, vilket han lärt sig i reklambranschen. Trots att han bara kan stoltsera med fem långfilmer på meritlistan har han en lång och gedigen meritlista från reklamfilmer i Frankrike. När karriären tog fart träffade han tidigt designern Marc Caro. Tillsammans med Caro regisserade Jeunet några kortfilmer, som skulle kunna beskrivas som reklam för personen Jeunet.
- Det här är jag, detta är vad jag kan, beskrev Jeunet själv de filmerna med Caro. De två första, ”L’Évasion” från 1978 och “Le Manège” från 1980 blev två animerade kortfilmer, varav den sistnämnda vann en César för bästa kortfilm, vilket i Sverige motsvarar en guldbagge.

I kortfilmernas succé badade radarparet i långfilmsmanus. Trots detta bestämde de sig för att fortsätta på den inslagna vägen med kortfilmer.
- Vi kände båda att vi lärde oss otroligt mycket, och kände oss inte färdiga för långfilm, har Jeunet sagt i efterhand. Tillsammans började regissörerna att skriva på en ny, 26 minutersfilm, ”Le Bunker de la dernière rafale”. De skrev inte bara manus, men sydde också kostymer, bestämde inspelningsplatser och byggde kulisser.

Jeunet har inte gått samma, snabba väg som de flesta andra regissörer. ”Le Bunker de la dernière rafale” tog 16 månader, från att de började skriva till att filmen var färdig. Det är just den långa processen som gjort Jeunet så nitisk, så mångfaldig och framför allt så kunnig inom sitt område. Filmen i sig vann en rad festivalpriser, och herrarna började känna sig mer komfortabla i sina kostymer. Jeunet gick vidare och regisserade på egen hand två kortfilmer, där Dominique Pinon introducerades. Pinon har därefter kunnat ses i alla Jeunets filmer. Samtliga av Jeunets kortfilmer vann flera priser, och ytterliggare en César. Nu hade Jeunet inte bara växt in i kostymen, han hade också hunnit växa ur den. Men snabbt gick det inte. 13 år skilde sig mellan den första kort- och den första långfilmen. 13 år av hårt och målmedvetet arbete.

- Film efter den nya vågen tycks bara vara upprörda makar och hustrur som bråkar i köket. Jag försöker skriva någonting positivt, har han sagt. Jean-Pierre Jeunet ringde upp Marc Caro igen för att fråga om han ville sitta bakom kameran på ”Delicatessen”. Caro tackade ja, och resten är historia. Filmen vann fyra Césars, däribland för regin, och var nominerad till ytterliggare fem.

Caro och Jeunet trivades tillsammans, och det uppdelade arbetet på inspelningarna tycktes fungera. Caro skötte personregin, och Jeunet allt annat. Succén med ” Delicatessen” förvånade dem, men gav dem chansen att göra ”La Cité des enfants perdus” som de planerat i tio år. Och efter fyra år av arbete var det dags för nästa succé. ”La Cité des enfants perdus” vann en César och visades i Cannes. Jeunets avstamp som långfilmsregissör skapade en helt egen oefterhärmlig stil där de komiska inslagen får ta det första rummet. Saga och tragisk verklighet blandas friskt, att han får Tim Burton att kännas som en dogma-filmare.

Fortsätt

Till och med när jänkarna, 1997 – två år efter ”La Cité des enfants perdus” ”, drog honom till USA för att göra en uppföljare på en av världens mest kända skräckfilmer fick skräcken luta sig tillbaka.
- Jag ser inte min Alien-film som en skräckfilm – skräck är inget för mig, jag vill få folk att skratta, skrattade Jeunet när de amerikanska kritikerna kritiserade ”Alien: Resurrection” för at ”inte vara läskig”.
- Jag läste inte de amerikanska recensionerna, bara de franska recensionerna och där gillade de den.

Jeunet reste tillbaka till Frankrike för att göra en mer personlig film, trots att Guillaume Laurant hjälpte till med manuset. Jeunet är den typen av manusförfattare som ständigt skriver. Denna gång satte han ihop gamla anteckningar, och lånade några idéer från några av hans tidigare verk. Resultatet blev ”Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain”, som spelades in i samma kvarter där Jeunet bor. Filmens magiska foto, sockersöta historia, innovativa dialog och skarpa regi innebar den största ekonomiska succén för en fransk film utomlands – någonsin. Filmen vann oräkneligt många utmärkelser, däribland ytterligare fyra Césars.

Jeunets succé med “Amelie” gav honom någonting som i dag bör ses som ganska unikt: amerikanska pengar för distribution och full artistisk frihet. ”En långvarig förlovning” gjorde både höger- och vänsterpolitiker extremt stolta, tekniker, skådespelare – alla förutom en fransk independentproducent som inledde en hatkampanj mot filmen.
- Vi lever i en kapitalisk värld. Allt handlar bara om pengar.

Sedan 1991, när han läste Sébastien Japrisots bok, "En långvarig förlovning", har han velat göra en filmatisera och tänkte från början göra den med Juliette Binoche, vilket rann ut i sanden. Men sedan, när han letade efter någon som skulle kunna spela Amelie, mötte han Audrey Tautou. De spelade in ”Amelie”, Jeunet tvingade henne att läsa boken och mitt under Oscarsgalan när ”Amelie” var nominerad, lutade sig Jeunet över till Tatou och frågade om hon ville jobba med honom igen. Det ville hon. Och när Warner Brothers, som ägde rättigheterna till boken, fick höra det var det bara att köra.

Idag jobbar Jeunet med filmatiseringen av "Berättelsen om Pi". Författaren Yann Martel fick 2002 motta det prestigefyllda Bookerpriset för romanen, som handlar om en pojkes resa från Indien till Kanada. Och just resor och film tycks vara synonymt i Jeunts ordbok:
- Att göra film är som ett leksakståg på räls med massor av olika saker i lasten.


Martin Steijer2006-09-14
Tillbaka
Copyright © 2004-2014 Alla texter är upphovsrättsskyddat material och tillhör Ciné.se