Pappa mötte Floyd

En tidig midsommardag 1959. Radio Luxemburg direktsänder den största boxningsmatchen i Sveriges historia, Ingemar Johansson möter mästaren Floyd Patterson.

De känner på varandra, jabbar lite lätt, Ingo nöter vänsterslag mot en perfekt gard som håller Floyd säker genom hela första ronden. Floyd alternerar mellan tillbakadragna defensiva pareringar och kvicka dyk mot Ingos ansikte, han missar för det mesta. Sex minuter och trettio sekunder in i matchen vevar Ingo en vänsterkrok mot Floyd som öppnar en lucka i garden där en dödlig höger från Ingo bryter igenom och når en kritisk punkt ovanför Floyds käke. Han faller raklång i kanvasen. Frustar utmattat, reser sig samtidigt som domaren räknar förbi nio. Hinner ta några stapplande steg mot ringhörnan innan Ingo drar en vänster i ansiktet, en höger i nacken. Floyd ramlar sex gånger till innan domaren, 03.47 svensk tid utropar Ingemar Johansson till segrare. Sedan dess har svenskarna inte bara älskat Ingo, vi har även avgudat Floyd.

1975 läste min far sitt fjärde år på det tekniska programmet på Fyrisskolan i Uppsala. Han var tjugo år, skulle snart göra sin värnplikt som flygmekaniker och sov antagligen i sin spjälsäng den natten då Floyd och Ingo fick ikonstatus i Sverige. Floyd hade tre år tidigare lagt boxningshandskarna på hyllan och pensionerats som boxare, men omgavs ändå av en svårförklarlig kult i Ingos hemland. Floyd berättade ofta hur mycket han älskade Sverige, och som mörkhyad var vårt land ett paradis i jämförelse med USA där rasmotsättningarna vid den här tiden fortfarande var omfattande. Så när Floyd fick för sig att starta en hamburgerkedja var Sverige det givna landet. Den första hamburgerrestaurangen med namnet Floyds öppnade i Sundsvall 1975, och strax därpå dök det även upp en restaurang i Uppsala. På premiärdagen trängdes folk på Dragarbrunnsgatan och man kan föreställa sig att biografägaren på Sandrewsbiografen intill Floyds snopet konstaterade att Gudfadern behövde ytterligare en uppföljare, kvickt. Min far stod ganska långt bak i kön och snabbmatsrestaurangen levde kanske inte riktigt upp till sitt prefix. Så kommer plötsligt Floyd Patterson fram till min far, skakar hans hand och ger honom en cheeseburgare. Han minns inte om de sa någonting.

Drygt trettio år senare sitter jag och pappa i varsin Bruno Mathssonfåtölj och upplever sent femtiotal genom en dvdinspelning av matchen mellan Ingo och Floyd. Lite besviket oberörd återgår han till sin tidning när skivan slutat snurra.
Förresten, hur var hamburgaren?
- Den smakade väl okej…

Olle Agebro
31-01-2007


Tillbaka